läs inte om ni inte vill helt enkelt.

har bara sån lust att sluta med allt.
bloggen, bilddagboken, facebook.
livet utanför datorn.
fly ifrån vänersborg,
starta om på nytt och lämna all skit bakom sig.
fattar ni känslan?
eller bara spola tillbaka tiden.
tjughundranio. ett år jag aldrig glömmer.
eller rättare sagt, sommaren tjugohundranio.
alla minnen, det är ganska sjukt egentligen.
hur allt kan förändras så otroligt fort.
jag tror att mitt liv för inte så längesedan,
bara förändrades på endast en vecka.
ganska omöjligt enligt mig.
men är man fanny nilsson lyckas man ju alltid med allt.
så nej adam, det är inte som du säger.
från att vara högst upp på toppen till längst ner på botten.
och jag vet, jag vet att jag har sårat jättemånga på vägen.
och jag är så otroligt ledsen.
jag hatar mig själv för det jag gjort.. gjorde.
och jag förväntar mig inte att någon ska förlåta mig heller för den delen.
bara..glömma det när vi träffas eller något sånt..
om det skulle hänt förra året skulle ju typ alla bli chockade.
ingen kände mig och jag var den lilla blyga tjejen.
då trodde alla att mitt liv var helt perfekt,
och det tror många nu med.
men nej, det är inte så.
har inte vart så.
kommer aldrig att bli så.
pauline nilsson,
som jag en gång i tiden kallade för min syster,
och som jag tycker så mycket om,
var en av alla som jag sårade.
och jag ångrar det,
ångrar det mer än allt annat.
för innan det, var vi bästa vänner.
men med tiden blev allt bara sämre och sämre och nu pratar vi knappt med varandra.
det har väl egentligen ganska många anledningar.. men jag saknar henne.
saknar att bara kunna skicka iväg ett sms och fråga om det gick bra att jag kom över en stund.
sitta på hennes matta, prata om allt, musik i bakgrunden och ben & jerry's.
jag glömmer aldrig kvällarna..
vet att du aldrig riktigt kommer förlåta mig,
men jag antar att det är så det är.
skylla mig själv är det jag får göra.
egentligen var det inte alls det här jag ville skriva om,
men det är så svårt att låta bli när man tänker på det hela tiden.
det finns så mycket jag vill säga till så många,
men som jag vet bara skulle ta in det i ena örat och sen ut genom det andra,
och vidare gå och berätta för alla hur patetisk man är för att man ens försöker.
men egentligen, vad tjänar det till?
det kommer ju ändå aldrig bli som man önskar att det skulle bli.
drömmar verkar ju bara slå in för människor som är lyckliga.
även om man ser stark ut på utsidan,
så finns det så mycket som trycker ner en på insidan.
men vem bryr sig egentligen om insidan nu för tiden?
utsidan verkar ju vara det enda folk tänker på.
fast det klart, som linnea en gång sa;
- "utsidan ger insidan en chans".
och det stämmer ju, så himla bra också.
jag är förvånad själv över hur mycket man egentligen går efter utseendet.
även om man inte tänker på det.

men ändå kanske det är bäst att bara lämna allt bakom sig och gå vidare?
jag vet inte.
vet ingenting längre.
allt är bara så jävla hopplöst.
jag vet att jag vart sån här de senaste veckorna:
depp, sur, nere, ledsen.
men jag ska försöka lägga anledningarna bakom mig nu.
men sanningen,
skadar mig så hårt inombords och jag kan inte släppa det.
för ni vet inte hur det känns när man börjar bli van med att bli kallad äckel, falsk jävla hora och fitta.
jag saknar tiden då jag kunde veta att allt skulle bli bättre och lösa sig.

för du kan ta dina drömmar,
dina löften,
våra minnen,
- för jag tänker inte stå kvar på samma ställe längre.
tiden är över,
chanserna är slut,
för inget som kan förändra det faktum,
att det aldrig kommer bli som förut.
det gör sjukt ont nu, men det blir bättre.
jag tröstar mig själv med att det inte kan bli sämre.
tiden läker alla sår,
men just nu så mycket mer än jag tål.
tårarna rinner varje kväll,
och det kommer dom nog fortsätta göra så länge det är såhär.
det svider i hjärtat och jag faller isär.
min kropp orkar snart inte mer av skiten.
vill fly bort från allt för jag orkar seriöst inte stanna här längre.
alla minnen härifrån och jag kan inte glömma det som hänt,
så länge jag stannar kvar.


jag tror att du också upplevt den där känslan,
att man bara vill bort från världen,
lämna allt bakom sig och bara börja om på nytt.
att man aldrig räcker till i den här jävla världen vi lever i idag.
att man hela tiden har en stor sak i hjärtat som gör att man känner sig ledsen och nere.
ledsen över nästan ingenting egentligen.
det känns som ingen bryr sig även om man egentligen har massor av vänner som stöttar och bryr sig.
men den där känslan,
som borrar sig in i dig,
går inte att släppa.


if someone you love hurts you,

cry a river,

build a bridge,

and get over it.